Kupade händer

Stor kopp chaite, kupade händer runt. Den tunnatunna ångan som höjer sig, breder ut sig i luften för att sedan försvinna eller för alltid finnas kvar. Idag tänker jag på alla människor omkring, alla dessa leenden och tårar. Tårar som faller inåt, som landar mot mjuka vävnader, rinner ned. Rörelsen utgår från ytterkanten. Det är saltränder. Det är saltrader att skriva in alla sina drömmar och saknader och kärlekar på, eller tvärs över. Nu minns jag inte vem som sade "om någon ger dig ett randigt papper, skriv på tvären", men det är fint. Idag tänker jag på alla människor omkring mig, i mig, på alla liv som pågår vid min sida. Alla vänner och alla främlingar som är för långt borta (det kan vara nätter, tystnader och århundraden) för att man skall kunna kupa sig runt dem, viska sagor mot hudar eller bara litet tröst. Den tunnatunna ångan som höjer sig, breder ut sig i luften för att sedan försvinna eller för alltid finnas kvar. Jag tänker att det är samma med viskningar och drömmar. Jag tänker på alla viskningar om drömmar som ryms i världen. Hur man ibland påminns om dem som värkte eller kittlades för länge sedan (det kan vara barndomar, ögonkast eller århundraden), hur de som stryker längs huden, över revben och ryggkotor, längs med lungväggar, ned i magen. En svag erinran om vem man en gång var och drömde om att bli, och om alla man rört och rörts av på vägen. Idag tänker jag på alla dessa händer jag vill hålla, famnar jag vill fylla och sagor jag vill viska till tröst.