"...Det blir ingenting. Det blir bara det gamla vanliga: jag tömmer mitt huvud, orden rinner ur mig som en sås som man häller på en död stekt muskel: jag skriver: en fågel sjunger mitt i natten, en befälsbil i ett köpcentrum, en mamma och en pappa flyger fram och tillbaka, någon går omkring med en eldkastare, igelkotten är inte rädd, byggnader blir ruiner men tankar och känslor lever för evigt, jaså, köpa A-fil, toalettpapper, diskmedel, mjölk, spagetti, lök, glöm inte lämna in deklarationen, en vattendroppe kryper långsamt nerför väggen, röda rosor och en enda gul, en bortglömd park på väg att tas över av sniglar, allt det här betyder ingenting, alla de här orden är meningslösa, de rinner bara ur mig, bordet är tomt, slemspår överallt, solen går ner, sommaren är full av snö, snön är svart, hård som sten, fingrarna spricker, första räddningsarbetaren i Tjernobyl, han gick in i reaktorn, på sjukhuset föll huden av, men han överlevde, men huden tål inte olja, bensin, vinäger, alkohol, osv, jag minns en intervju med Mare Kandre, hon sa (om jag minns rätt) att ibland vågade hon knappt gå ut, hon var rädd att komma på någonting hon skulle skriva och sedan glömma bort det innan hon kom hem, och jag känner igen mig, jag känner exakt likadant, det har gått för långt, jag måste byta yrke, jag ska bli kriminalreporter, jag ska skriva om mord och organiserad brottslighet, och sedan tänker jag att jag känner ingen kärlek, jag känner bara längtan.
Jag ligger här i min lilla docksäng och längtar till ett annorlunda liv. ..."
Lukas Moodysson - ur: Döden & Co. s. 91-92
