Dova

Solen sträcker ut långa skuggor över husfasaderna idag eller så är molnen täckande och mjuka. Allt är som vanligt: men ändå inte, kan kanske aldrig riktigt bli.

Jag tänker det som en tyst (så tänker jag att sorgen aldrig är tyst, snarare stillsamt molande) tyngd i magar ut i fingrar. Det tunga som en ihållande och dov värk som fyller kroppen – sjunker in, och ut i.

När ingenting återstår. Innan ord och upprepning: en stilla hand mot en ryggradsrand.

Det stillsamt molande. Bara så.

Det tunga dova.