Vårvisa

Kvällar och nätter som liksom är mer gråhet än någonting annat, mer ensamhet och sorgsamhet och brev som inte orkar postas, mörkertimmar då man inte är mer än filtar och avskalade eller påbylsade lager, så kan man till exempel läsa Tove Jansson som är som en vårvisa i höstrugget!

Som: "Ja du anar inte ... här händer så lite ... och vi drömmer så mycket..."

"Igelkotten sa att när Mumintrollet kom ur vinteridet började han genast längta efter dig... Är det inte roligt att ha nån som längtar efter sig och går och väntar och väntar?"

"Hej, och hälsa Mumintrollet! Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som har gått förlorad! Och han var borta i en blink."

"Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv."