Somliga dagar känns det som att man kommer ikapp sig själv. Solen genom fönstret med sitt varma, musiken i bakgrunden, det rofyllda i det. Jag tänker mig det som herr Tranströmers "Man kan stå i solen och blunda/och känna hur man långsamt blåser framåt." Det är vackert. Nu hoppas jag på nästa torsdag, önskar blåsa framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar